LÖPA FÖR LÅNGT
Om en maratonlöpare handlar Löpa för långt (Natur och Kultur1990). Rolf Andersson, 39 år, skolkurator, springer ifrån den alltför invanda familjevardagen, småortens inskränkthet, chefen och arbetskamraterna som behandlar honom som en underhuggare. Hans strävanden att komma bort blir en besatthet i löpandet, och när han sluter en pakt med en mystisk figur ser han sig i sina drömmar som sensationsman i Stockholm maraton. En Faust-berättelse ska ju ha sin Margareta; här är hon latinamerikansk flykting och heter Maria. Och Rolf Andersson tappar kontakten med verkligheten och springer alldeles för långt…
Göran Zachrison tyckte i Aftonbladet att Lorentzen ”fångar upp trådar i samtiden och binder fingerfärdigt ihop dem.” Anders Mortensen i Sydsvenskan fann i boken ”en munter kärlekslöshet som försätter läsaren i ett behagligt tillstånd av sadistiskt välbefinnande”. Och i tidningen Friskis & Svettis (!) reflekterade en anonym recensent att ”man får sig också en tankeställare över hur lätt löpningen kan bli en flykt, ett behändigt sätt att inte ta itu med vissa problem, som i värsta fall kan leda till dramatiska förändringar.”
Ur boken:
15/10. 28 km. Brittsommar, +15, sjunkande för varje minut
men varmt, varmt!
Väglyktorna flämtar till men ångrar sig, släcks igen.
Kvällshimlen blossar som en rodnande kind. En bris får en kvist någonstans att
svepa över en fotocell, och ljuset tänds och slocknar åter. Värmen pulserar
utanpå kylan, rodnaden, hans blick som inte fokuseras, benen som stäcker ut
sig, hungriga på väg.
De tunna
silkeshåren i hennes nacke när jag…
Han springer
fortare, ställer in blicken, hittar klockan. En mil på 39 minuter och han
flyger fram, och han är inte det minsta trött, som en dopad bärs han fram av en
omedveten kropp. Sex dagars uppehåll och allting som nu behöver komma ut genom
benen. Han ska dubbla rundan, ja tredubbla den till ett eget maratonlopp! Han
kommer att gå långt under tre timmar. Rodnaden, rodnaden.
(Omslag: Johan Pettersson)