UNDERSÖKAREN – Mårten Bödkers anteckningar om samvaron med den upplyste greve Herzenberg

Hösten 2008 kom Sven-Olof Lorentzen sin första roman på sju år. Bokens handling utspelas under Upplysningstiden på 1700-talet, men berör teman som är lika aktuella 250 år senare: kärlek, svek, ansvar – och den politisk-moraliska frågan hur mycket den enskilda individen måste offra för det allmänna bästa.

En häxprocess drar igång i en småländsk by. Fem kvinnor anklagas, torteras, bekänner. Bålen görs i ordning.

Men nu är det 1760. Två generationer har gått sedan de stora häxepidemierna; tiden präglas av förnuft och upplysning, inte av vidskepelse och mörker. Nyheten om den småländska häxprocessen når Stockholm. Och myndigheterna skickar iväg en undersökare för att ta reda på vad som egentligen har hänt där nere i de efterblivna obygderna.

Undersökaren är greve Herzenberg, enligt ryktena den mest upplyste av de upplysta. Med sig tar han en skrivare, den unge Mårten Bödker, som hyser en gränslös beundran för grevens bildning och intelligens och inte minst för hans förbindelser in i varje vitter eller politisk krets som är värd att räknas. Dit vill också Bödker komma, till de inre kretsarna, det är därför han har flyttat till Stockholm.

Undersökaren och hans sekreterare far till Småland och de vidskepliga anklagelserna om häxeri skingras som stoft inför grevens klarsynta blick. Kvinnorna friges, bland dem den unga och vackra Anna som av tortyren pressats in i en psykos men som nu av unge Bödker sakta förs tillbaka till hälsan.

Men i tidens virrvarr av politiska och intellektuella intriger är ingenting fast. Saker och ting tar en ny vändning, svek och oheliga allianser framträder. Bålen görs i ordning igen. Och mitt i händelsernas centrum står Mårten Bödker med sina drömmar, ambitioner och tillkortakommanden.

Under rubriken ”Gudabenådad berättarkonst” skrev Martin Lagerholm i Smålandsposten att romanen är en ” kvick och graciös skapelse, men i ännu högre grad en spännande och lärd kriminalhistoria med lika doser action och reflexion i sin berättartekniska trollerilåda.”

Ur boken:

Två av de fem kvinnorna stod med sina händer krampaktigt kring gallren. De övriga satt. Jag såg genast den långa, mörka. Hennes ben var en aning särade och hennes händer tyngde ner kjorteln där emellan som fiskar i en vågskål, vita och orörliga. I ögonvrån noterade jag att länsman snärtade till en av de stående kvinnorna på handen när han gick förbi. Hon släppte ändå inte taget.

-Så här har vi häxorna, sade Herzenberg långsamt. Den arten trodde jag var utdöd.

Det gick inte att missta sig på tvivlet i hans röst. Länsman ryckte till men sade inget. Men hovrättsnotarie Bergman gled förbi och var servil:

-Det stämmer, herr greve. De har rannsakats och befunnits skyldiga. Det föreligger ju erkännanden i samtliga fall.

Tillbaka till huvudsidan.