LIVSTRAPPA
I romanen Livstrappa (LTs förlag 1987) använde Sven-Olof Lorentzen delvis en äldre släktings efterlämnade dagböcker som förlaga. Boken berättar i tre avsnitt om Gustav Laurens liv. I det första är han ung och friar till en skånsk storbondes dotter – han är stark och otålig och van att få det som han vill, ser sig som en segrare. I andra avsnittet fyller Laurens 50, men vid denna livets middagshöjd tornar bekymren upp sig: familjeproblem och de tvivelaktiga affärer som ska leda till hans fall. Sonen är en odåga som Laurens ser sig tvungen att skicka iväg till Amerika, och bokens tredje avsnitt skildrar det åldrande paret Laurens resa över Atlanten till sonen, som fadern nu projicerar sina egna karriärdrömmar på, men som visar sig leva dåligt upp till drömmarna. Det är det gamla oljetrycket på ”Mannens åldrar” som Lorentzen haft för ögonen, men här reducerat till de tre viktigaste trappstegen.
Lorentzen ”får det obetydliga och ointressanta att bli tydligt och intressant, något som bara en god berättare kan åstadkomma”, skrev Erik Lundberg i Göteborgs-Posten. ”Det är gripande livsöden som författaren beskriver, dock utan att göra gripenheten till självändamål – humorn finns alltid med”, tyckte Valter Brevinge i Örebro-Kuriren.
Ur boken:
Roger Lawrence staplade väskorna i ett hörn i sovrummet.
Han såg att sängkläderna var bortrivna, och han kunde lätt föreställa sig
hennes hetsiga rörelser när hon gjorde det. Hon ville inte bli utkörd ur sitt
eget sovrum, hade hon sagt. Nej, det ville inte han heller, men det fanns ingen
annan lösning.
Hans far kom
inkavande med två tunga väskor till. Han släpade sig fram. En gubbe nu, det
fanns inget kvar av kraftfullheten från förr. Vad hade han haft för sysslor som
vaktmästare de sista femton åren? Säkert inget som krävde styrka.
När han var
tonåring hade han drömt om dagen då han skulle kunna besegra sin far i
armbrytning och kvittera de där hånfullt vänliga skratten som fadern alltid
hade bestått honom med då hans, sonens, handrygg låg tryckt mot bordsskivan. Nu
hade stunden kommit. Han ryckte på axlarna åt det.
(Omslag: Håkan Nyberg)